VAD MÅNGA ÄR RÄDDA FÖR
Många tvekar länge innan de vågar söka hjälp för sina psykiska besvär och vissa som skulle behöva hjälp vågar aldrig ta steget, eftersom rädslan och de negativa föreställningarna står i vägen. Några av de vanligaste farhågorna som jag har hört är följande, men det finns såklart många fler:

“Jag skäms för mycket över mig själv och vad jag har varit med om.”
“Tänk om psykologen dömer mig?”
“Jag kan ändå inte förklara vad det är för fel på mig.”
“Nej fy, psykologen skulle bara gräva i mig och ta fram saker som jag inte vill veta!”
“Äh, jag är bara larvig, mina problem är småsaker om man jämför med folk som mår dåligt på riktigt.”
“Jag är för dålig på att prata om känslor för att kunna gå i terapi.”
“Psykologen skulle ändå aldrig förstå mig.”
“Tänk om psykologen kan läsa mina tankar och se rakt igenom mig?”
“Det är pinsamt att jag inte kan lösa mina egna problem själv, jag borde kunna det.”


DU ÄR VÄLKOMMEN PRECIS SÅ SOM DU ÄR
När det blir något fel på min bil märker jag det genom att det tänds en varningslampa eller att något “verkar fel” med den. Min kunskap om bilar är minimal så när jag tar den till verkstaden säger jag till killarna där att “den lät liksom lite skrapigt”. Ingen av dem förväntar sig att jag själv ska veta hur bilen fungerar och hur den ska lagas. Ändå har många som går och funderar på att söka psykologisk hjälp föreställningen att de “borde” veta exakt vad som är fel redan innan de söker terapi, eller redan “borde” vara bra på att prata om känslor och sitt inre.

Det blir liksom bakvänt, eftersom en stor del av problemet när man mår dåligt brukar vara just att man har alldeles för lite kunskap och insikt i hur man fungerar, och kanske dessutom inte har så många erfarenheter av att få öppna sig och få tröst och hjälp av andra människor. Då är det ju precis det man behöver hjälp att träna upp. Det krävs absolut inga förkunskaper för att söka terapi och du förväntas inte kunna förklara själv exakt vad det är som är fel. Du är verkligen välkommen precis så som du är. Det enda som behövs är en vetskap om ATT något är fel, en villighet att undersöka detta och en längtan efter utveckling och växande.


DET ÄR ALLTID DU SOM BESTÄMMER
Föreställningen att en psykolog på något vis kan “läsa tankar” eller ägnar sig åt att “gräva fram saker” i människor, kanske mot deras vilja, är både obehaglig och felaktig. Jag som psykolog har varken rätt eller ens möjlighet att “gå in” i en annan människa. Det jag kan göra är att stödja och uppmuntra dig – om du vill – att våga stanna lite med dig själv, träna på att noggrannare observera vad som finns därinne, förstå, känna och hantera det som vill komma upp, och gradvis våga gå djupare. Den enda som kan hitta något inom dig är du själv, om du har den viljan, och jag kan hjälpa dig genom att uppmärksamma dig på mönster inom dig som skadar dig och står vägen för dina äkta känslor och för djupare kontakt med och kunskap om dig själv. Men bara så mycket som du själv vill. Detta är oerhört viktigt.


FÖRSTA SAMTALET
Många kommer till första samtalet i tron att de förväntas “dra sitt livs historia”, men min erfarenhet är att det är mycket mer hjälpsamt att börja här och nu. Istället för att prata om problemet i generella termer (t.ex. “Jag har jämt så mycket ångest”) ber jag alltid om konkreta exempel på hur ditt problem yttrar sig i verkliga livet. Genom att titta mer detaljerat på det du berättar samlar vi tillsammans en mängd ledtrådar som hjälper oss att förstå ditt problem tydligare.

Vi undersöker också vad som sker i stunden i samtalet. Vad händer i kroppen? Vilka känslor och tankar kommer upp? Allt detta är viktig information som hjälper oss att få en bild av hur den unika person som är du fungerar. På många sätt är terapi som att bygga ett pussel och med tiden hittar man fler och fler bitar och bilden klarnar allt mer. I det eller de första samtalen får vi tillsammans en slags översiktlig förståelse som vi sedan kan fördjupa, om du vill det.

Du kommer att märka att jag är mycket aktiv som terapeut och inte bara sitter tyst och “hummar”, och att jag delar mina reflektioner direkt med dig och alltid vill veta hur de landar hos dig. Jag brukar i slutet av samtalet sammanfatta vad som kommit fram och hur jag tolkar det. Detta är ett påhittat exempel:

“Utifrån det du har berättat tycker jag det låter som att du egentligen blev arg på din kompis när hon svek dig, men eftersom du har svårt att uppfatta och känna ilska så förvandlades den istället till ångest. Och istället för att anklaga din kompis så började du anklaga dig själv och tänka elaka och nedvärderande tankar om dig själv och dra dig undan, vilket gjorde dig deppig. Vi såg så tydligt att ångesten och de elaka tankarna kom direkt när jag frågade dig vad du känner mot din kompis för att hon svek dig. Det låter som att det finns ledtrådar till att det här mönstret av självattacker och ångest istället för ilska började redan när du var tio år och din pappa plötsligt flyttade iväg långt bort och i princip försvann från dig.

Tror du att det skulle kunna vara så att din ångest och deppighet hänger ihop med att du aldrig har fått lov att känna och uttrycka ilska mot personer som står dig nära och att gamla obearbetade känslor från pappas stora svek bubblade upp i ditt omedvetna nu när din kompis svek? Och eftersom du inte var medveten om likheterna mellan det som hände nu och det som hände när du var tio år, så blev den starka ångesten och nedstämdheten helt obegripliga och ännu mera svårhanterliga?“

Om det känns i dig som att jag är något på spåret med min tolkning så vet vi vad vi kan gå vidare med om du så önskar. I slutet pratar vi om hur du upplevt det första samtalet, både utifrån hur det känns att prata med mig och utifrån den bild vi gemensamt fått, och om du känner att du vill boka en ytterligare tid, vilket såklart är helt upp till dig.

Vill du läsa mer om hur man jobbar i känslo/affektfokuserad terapi kan du göra det här.


Tillbaka.